Jonas Eek: Det är inte navelskåderi att reflektera över självbilden
Debatten om man kan vara folkkyrka i minoritet var oväntad, skriver Jonas Eek i en essä. Men den är ändå välkommen.
Debatten om man kan vara folkkyrka i minoritet var oväntad, skriver Jonas Eek i en essä. Men den är ändå välkommen.
Replik. Jag försöker dra de strå till stacken som jag kan inom ramen för mina olika uppdrag.
Jonas Eek sliter med frågan om han ska skratta eller gråta. Han sätter sitt hopp till danskarna. De har fixat saker och ting förut.
Ingen önskar präster som predikar något de själva inte tror. Men ingen efterfrågar väl heller präster som torgför sina tvivel i tid och otid? skriver Jonas Eek i sin krönika.
Trots att framtidsoptimismen kämpar som en ljuslåga sjunger kyrkan trotsigt vidare: Var glad! Stockholms domprost skriver Jonas Eek skriver om handlingskraftens betydelse.
"En sorg, som gränsar till provokation, att vi kristna inte firar nattvard tillsammans", skriver domprost Jonas Eek i sin krönika. "I brist på sakramental gemenskap tenderar det i stället att bli ordrikt, bokstavligt och bildligt."
Jonas Eek skriver i sin krönika om hur religiös tro speglats annorlunda i samhället på senare tid. "Det är långt ifrån de kulturella karikatyrer vi vant oss vid", skriver han.
Med anledning av Göteborgsprosten Bengt Inghammars bortgång i somras reflekterar Jonas Eek om kyrkans utmaningar förr och nu. Kan en kanske-teologi vara en väg framåt för kyrkan? Kanske det…
Är Göteborg mer konservativt än Stockholm? Kyrkohistoriskt har det väl varit så, särskilt i vissa konfliktfrågor, säger Jonas Eek i sin krönika.
"Världen står i brand - är det då brudöverlämning kyrkan ska debattera igen?" frågar sig Jonas Eek i en krönika.
Det finns mycket tacksamhet när jag nu summerar mina nästan sex år som opinionschef på Kyrkans Tidning. Varje dag har känts meningsfull och den omfattande läsarkontakten har gett mest. Nu väntar nya utmaningar. Men kyrkans framtidsfrågor finns kvar. Så samtalet fortsätter…
Det öppna samhället har trycktestats i sommarens debatter. Toleransen har tänjts till det yttersta när frågor om tro och identitet hamnat överst på dagordningen. I det som sker anas mönster välbekanta från evangeliet.
Det är inte överraskande att så många svenskar tror på till exempel paranormala fenomen. När kristendomen marginaliseras öppnar det för andra trosföreställningar. I en sådan tid är det avgörande att peka på den kristna trons komplexitet.
En av de mer omtalade serierna på senare tid är amerikanska Succession. Jag har ännu inte hunnit se den. Men det känns nästan som att man har följt den.
Kan en kyrka vara hur inkluderande som helst? Eller riskeras något i öppenheten? Då och då väcks den typen av frågor. De äger sin giltighet. Men det är värt att notera att kyrkans öppenhet är en evangelisk strategi. Och inte ett uttryck för teologisk slapphet.
Svenska kyrkan borde ha spelat de konfirmandpedagogiska korten annorlunda, men fortfarande finns tid att göra något åt saken, skriver Jonas Eek.
Ansvarslinjerna behöver tydliggöras. Både mellan präst och förtroendevalda och mellan stift och församling. Det visar turerna i Spekeröd-Ucklum. Kyrkoordningens skrivelse om det gemensamma ansvaret ställer till det. Här finns en utmärkt motionsmöjlighet.
Martin Lönnebo gick igenom rutan. Det finns flera orsaker till hans framgångar. Hans öppenhet utåt och tydlighet inåt. Hans pastorala omsorg präglad av förtröstan och uppmuntran. Hans förmåga att tänka nytt i sin kommunikation.
Biskop Martin Lönnebo är död. Han var en av få andliga ledare i vårt land. Hans bortgång påverkar därmed inte bara den närmaste familjen, utan innebär en förlust för Svenska kyrkan och för Sverige. Med anledning av hans död återpublicerar KT ledartexter från Lönnebos 90- årsdag den 27 februari 2020.
Runt om i världen förföljs människor för sin tros kristna tros skull. I ljuset av detta kan det knappast vara en god nyhet att den årliga minnesstunden i riksdagen som uppmärksammar det Armeniska folkmordet riskerar att ställas in.
Biskoparnas retreat till Taizé väcker till liv en berättelse från förr och en gammal doktorsavhandling. Båda dessa minnen stryker under våra mänskliga olikheter. One size does not fit all. Inte heller i kyrkan.
Kyrkan är sänd med glädjen. Det påminns vi om i påsk. Liksom i Martin Luthers trostolkning. Och det är inte otänkbart att vårt teologiska arv fortfarande präglar vår kultursfär. Svenskarna tillhör nämligen de lyckligaste folken i världen.
Det är lätt att misströsta när den kyrkliga statistiken går ner. Kyrkan tappar mark. Sådana förluster leder till sorghos många. Vad gör vi av vår sorg? Sorgesamtal krävs för bearbetning. Som i vilken sorgeprocess som helst.
Visst går det att kalla Svenska kyrkan vänstervriden. Men då är frikyrkan högervriden och katolska kyrkan galet skruvad. Samtidigt är det inte alls så. Entydigheten är problematisk.
Kyrkans organisation skapar konflikter. Som när kyrkoherden i Vellinge-Månstorp kritiserades av kyrkopolitiker för sättet att predika (KT 11/2). Eller i Spekeröd, där kyrkoherden köptes ut efter ett halvår då han ville ha en annan kyrklig profil (KT 17/2).
Man får ge SVT-programmet Svenska nyheter att satiren om Svenska kyrkan var välresearchad.
Om det verkligen skulle vara så att demokratiska inskränkningar behöver göras, måste premisserna naturligtvis vara gemensamma för alla trossamfund
Inför ett nytt år är glädjen något att ta fasta på. En aktuell bok om kyrkans förkunnelse är en källa till upprymdhet. Men också till utmaning. Att under 2023 försöka bli mer autentisk och allt modigare.
”Vill ni stå fasta i kyrkans tro [och] rent och klart förkunna Guds ord”? Ordalydelsen återfinns i kyrkans andra prästlöfte. Men kanske formuleringen borde bytas ut? Det tycker i alla fall Marianne Gaarden, doktor i predikovetenskap.
Julen närmar sig och debatten om kyrkan och skolan kommer som ett julkort på posten. Riktigt problematiskt blir det när skolans står för den antiintellektuella hållningen att tömma lucia och jul på religiöst innehåll. Och det är helt onödigt. Åtminstone om man vill följa gällande läroplan.
September är diakonins månad. I år sammanfaller den med en valrörelse som förstärkt det som är diakonins erfarenhet: att ord inte räcker till. Passande nog inleds månaden med konferensen ”Kallad till diakoni” på Ersta den 1–2 september.
TV4:s klocka gör debatten spänstigare, men det är obegripligt att klimatet inte diskuterades.
Public service. När felaktigheter uppmärksammas och påtalas förväntar man sig en korrigering eller i varje fall en kommentar. Att kritik besvaras med tystnad är konstigt och ovärdigt. Särskilt för en verksamhet som kallas public service.
Kristen tro är en påskaftonstro. Den låter sig inte definieras av lidandet men låtsas heller inte som att framtiden redan vore här. Det blir tydligt när vi i år firar påsk i krigets skugga. Och läser långfredagens psaltarpsalm om hundarnas våld.
Rum. Det har hänt förr och kommer hända igen. När katastrofen slår till söker vi oss till kyrkans rum. Men hur länge? I en aktuell bok om kyrkans möjligheter i en postkristen tid anas några svar.
Konfirmation. Fyra år efter det att kyrkohandboken antogs har en konsekvensförändring av kyrkoordningen ännu inte genomförts.I en kyrka som vinnlägger sig om frågor om barnkonsekvensanalys är det lite pinsamt.
Att en högkyrklig predikan inte är likadan som en lågkyrklig är ganska självklart. Men hur ser skillnaderna ut och vad kan man lära sig av de olika predikotraditionerna? Jonas Eek tecknar dragen och pekar på insikter och fallgropar.
Kyrkan kantrar lätt. Antingen blir det bara bön men inget arbete. Eller vice versa. Men uppgiften ligger i dubbelheten: ora et labora. Då kan Göteborgsprästen Isaac Béen vara en förebild.
Nytt år med nya förtroendevalda. Men flera av frågorna är eviga. Som den om kyrkans relevans. En huvudfråga i allt det nya borde vara hur vi möter människors längtan efter kyrkan som kyrka.
Nytt år. Nya möjligheter och utmaningar. När så mycket är nytt lanserar Kyrkans Tidning nu en klassiker. Det är en konkret metod att lära känna kyrkans tro och liv. En möjlighet att lokalt lyfta fram lärande och undervisning.
Musiken får sin mening när den möter en viss människa i en given situation. Likheterna med hur det fungerar i gudstjänsten är slående. Jonas Eek recenserar musikvetaren Lars Lilliestams bok om hur vi reagerar på musik.
Konst och kultur öppnar dörrar till andra och andras världar. De bygger det demokratiska samhället och uppövar vår empati. Det menar Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan, och hans resonemang har bäring också in mot kyrkan.
Analyserna avlöser varandra, insikter och bortförklaringar likaså. Och det finns flera anledningar att dröja sig kvar vid söndagens kyrkoval. Som fem trender och ett trendbrott.
En aktuell bok beskriver livet efter coronapandemin i ett hybridscenario. Det är värt att reflektera över inför en höststart som på sina håll innebär en nystart. För i omställningen efter pandemin finns en hel del som talar för kyrkan.
Det är lovvärt att kyrkostyrelsen adresserar frågor om kyrkokansliets storlek och prästutbildningens framtid. Hoppas de vågar tänka nytt. För ett sätt att minska kyrkokansliets storlek är att lyfta ut utbildningsinstitutet.
Kyrkan behöver hantera rekryteringsproblemen. Prästbanken som SKAO lanserar kan vara ett sätt. Men trots uppenbara fördelar finns också anledning att se upp. Tjänsten kan utmana kyrkans lokala och episkopala kännetecken.
En flanellograf, en psalm, en bibelberättelse. Vad som gör intryck och sätter i gång den kristna bildningsresan är olika från person till person. Här berättar redaktionen om några egna avgörande bildningsögonblick.
Omdöme och ansvar är bildningens frukter. Därför behövs bildning för att hålla ihop ett samhälle som hotas av ökad polarisering. Detsamma gäller kyrkan som glider isär utan en gemensam odling av förtroende och förtröstan. Jonas Eek har läst Sverker Sörlins bok Till bildningens försvar.
Sverige behöver få nationella handlingsplaner mot fattigdom och hemlöshet. Den nuvarande situationen är olycklig och ovärdig. Och det faktum att vårt land ofta skiljer ut sig från våra nordiska grannländer behöver får ett slut. Det, om något, har coronapandemin lärt oss.
En ny årskull konfirmander skrivs nu in i landets församlingar. Samtidigt som det är glädjande med terminsstart är det läge att påminna om en del forskningsresultat. Som att Bibeln behöver hjälp att landa i unga människors liv. Och att frågan behöver ställas vems liv det är som tyds i församlingens gudstjänster?